envanliganna

Att sitta i soffan och kolla en film samtidigt som katten spinner och är lycklig räknas väl det med?

Skottat av uppfarten innan jag körde barnen till sina skolor räknas väl?

Hur kommer det sig att man tror sig vara så beroende av vad andra tycker om en? Eller om det man gör? Va spelar det för roll?

Om jag är glad och lycklig med fiskbullar till lunch och en klänning på en fest som är 25 år gammal, är jag en sämre människa då?

Om jag prioriterar att sitta. Med katten i knät och en bok i handen på min lediga dag bara för att jag vill, är jag en sämre människa då?

Om jag inte kräver att mina barn måste vara med på alla friluftsdagar, är jag en dålig mamma då?

Att jag säger till mina ungar att ett E är fullt tillräckligt i betyg, gör det mig till en sämre mamma?

Såklart gör det inte det! MEN jag måste förlika mig med tankarna, känslorna, sarkasmen som kommer från vissa runt omkring. Jag väljer å tro att dom personerna skulle vilja vara som jag, våga stå för sin mening och stå för att man är lat eller bekväm.

Jag måste veta vad jag själv tycker vad jag vill vad jag kan. För alla har vi olika förutsättningar för allt, och det gäller att ta reda på vilka jag har, vad jag är beredd att offra.

Eller?

Det är lätt att låta klok, det är svårare att inte halka in i det gamla...