Äntligen
fick vi till det. En kväll tillsammans med mina föredetta arbetskompisar. underbara människor. När jag träffade dom igår, insåg jag att saknaden efter dom är enorm!
Tårarna som rinner när jag bara ser dom..
Jag är utomordentligt lycklig över mina nuvarande jobbisar, men dessa har jag jobbat med såååå länge..
Kvällen gick strålande fort och vips var jag hemma igen.
Tanken var att jag och P skulle ses idag, men liten son blev sjuk och då hjälper ingenting. Så våran helg byrer vi mot en annan
Kärleken till sina barn, går den verkligen att beskriva?