verkligen.
Dottern och jag hade några pinsamma skruttiga shoppingtimmar i stora staden.
Mannenimittliv kom och åt med oss, sen blev det inte detsamma. Varför?Det ÄR inte samma sak att gå i affärer tillsammans med karar, det bara är så.
Hur mycket han än försöker att vara följsam och engagerad, så lyser ointresset igenom och varesig dottern eller jag handlade mera....
Så nästa gång sätter jag honom på en pub under tiden. Då blir han glad!

Mormor har fått en lite blödning i hjärnan. Lite sluddrig och lite vinglig blev hon efter det. 
Sjukhusvistelse för första gången. Skrämmande för vem som helst.

Jag försöker

Oviktigt? Kommentera
verkligen.
Dottern och jag hade några pinsamma skruttiga shoppingtimmar i stora staden.
Mannenimittliv kom och åt med oss, sen blev det inte detsamma. Varför?Det ÄR inte samma sak att gå i affärer tillsammans med karar, det bara är så.
Hur mycket han än försöker att vara följsam och engagerad, så lyser ointresset igenom och varesig dottern eller jag handlade mera....
Så nästa gång sätter jag honom på en pub under tiden. Då blir han glad!

Mormor har fått en lite blödning i hjärnan. Lite sluddrig och lite vinglig blev hon efter det. 
Sjukhusvistelse för första gången. Skrämmande för vem som helst.
kapitulerat?
chanserat?
degraderat?
 
Vi har alltid pratat massor. Tillsammans med barnen, med varandra. Nu för tiden, det senaste året kanske tycker jag att det är tyst. Tystare än vad det någonsinn har varit när vi äter tillsammans, eller föralldel åker bil eller är ihop.
Vad beror det på?
Har vi pratat slut på allt? Det kan väl ändå inte vara möjligt..
Har våra gemensamma saker att prata om försvunnit?
Måste vi skaffa oss i familjen ett gemensamt intresse?
Eller måste jag som mamma vässa mig och samla på samtalsämnen?
Middagarna som när barnen var mindre tog lååång tid, är idag nere på 15 minuter innan alla har försvunnit från bordet.
Kanske är det så. Kanske är det helt normalt, att det vid bordet är knäpptyst, och man bara hör knastret från allas tuggande?
Jag klarar av tystnad, absolut, men jag tycker detta fenomen är skrämmande. Har vi verkligen ingenting att säga till varandra längre??
 
En annan sak som upptagit mina tankar en tid är detta med bekräftelse. Varför lägger jag ut bilder på mig själv? Förväntar jag mig att någon ska tycka att jag ser bra ut? 
Varför "taggar" jag mig på vissa ställen och inte på andra. Är det för att jag minsan vill visa dom som eventuellt tittar på min profil eller mitt insta att jag också ÄR på olika ställen? Att jag inte är så tråkig som man skulle kunna tro? Att jag också har råd att frottera mig på svindyra platser. Att jag förväntar mig någon slags feedback?
Jag är oftast brutalt ärlig, och i detta avseende kan jag också vara helt ärlig när jag säger att jag faktiskt inte bryr mig om hur många som gillar det jag skriver eller lägger ut. Så¨varför gör jag det då??
Jag vill bara visa värden att jag gör det jag vill?? Eller??
Vem skulle jag vilja imponera på?
 
Jag har inget har inget bra svar....
 
Gårdagskvällen tillsammans med grannarna slutade sent, och i morse var jag hes av allt skrattande.
Maten som Tu bjöd på visade vilken fantastisk kock hon är!
Nästa gång får det allt bli halv åtta på Åsbacken :)
 
 
 

Har jag

Oviktigt? Kommentera
kapitulerat?
chanserat?
degraderat?
 
Vi har alltid pratat massor. Tillsammans med barnen, med varandra. Nu för tiden, det senaste året kanske tycker jag att det är tyst. Tystare än vad det någonsinn har varit när vi äter tillsammans, eller föralldel åker bil eller är ihop.
Vad beror det på?
Har vi pratat slut på allt? Det kan väl ändå inte vara möjligt..
Har våra gemensamma saker att prata om försvunnit?
Måste vi skaffa oss i familjen ett gemensamt intresse?
Eller måste jag som mamma vässa mig och samla på samtalsämnen?
Middagarna som när barnen var mindre tog lååång tid, är idag nere på 15 minuter innan alla har försvunnit från bordet.
Kanske är det så. Kanske är det helt normalt, att det vid bordet är knäpptyst, och man bara hör knastret från allas tuggande?
Jag klarar av tystnad, absolut, men jag tycker detta fenomen är skrämmande. Har vi verkligen ingenting att säga till varandra längre??
 
En annan sak som upptagit mina tankar en tid är detta med bekräftelse. Varför lägger jag ut bilder på mig själv? Förväntar jag mig att någon ska tycka att jag ser bra ut? 
Varför "taggar" jag mig på vissa ställen och inte på andra. Är det för att jag minsan vill visa dom som eventuellt tittar på min profil eller mitt insta att jag också ÄR på olika ställen? Att jag inte är så tråkig som man skulle kunna tro? Att jag också har råd att frottera mig på svindyra platser. Att jag förväntar mig någon slags feedback?
Jag är oftast brutalt ärlig, och i detta avseende kan jag också vara helt ärlig när jag säger att jag faktiskt inte bryr mig om hur många som gillar det jag skriver eller lägger ut. Så¨varför gör jag det då??
Jag vill bara visa värden att jag gör det jag vill?? Eller??
Vem skulle jag vilja imponera på?
 
Jag har inget har inget bra svar....
 
Gårdagskvällen tillsammans med grannarna slutade sent, och i morse var jag hes av allt skrattande.
Maten som Tu bjöd på visade vilken fantastisk kock hon är!
Nästa gång får det allt bli halv åtta på Åsbacken :)
 
 
 
en del av mina kompisar följer mängder av bloggar. Jag har också provat, men kommer på mig själv när jag måste läsa ikapp flera dagar... Så jag ger oftast upp. 
Dock har jag dom senaste månaderna förjt en.
103 åriga dagnys blogg. Om livet och dess upp and downs.
Fina bilder på henne själv och allt annat trevligt taget av en fotograf som hon benämner min vän fotografen.
 
JAg önskar att jag kunde se livet som hon gör, och kanske hålla den här bloggen vid liv i 60 år! till. Då är jag 100 :)
 
Jag började skriva när sonen hade det som jobbigast i skolan. Skrev av mig. Som så många anda.
Sidan har ändrat sig över tid, det ser jag när jag läser. Tyvärr finns inte mina allra första inlägg ungefår 3 år kvar, då jag bloggade på MSN¨s egen blogg.
Kanske skulle jag be nån hacker plocka fram dom inläggen. För jag är helt övertygad om att dom seglar runt i cybervärlden, om än långt bort.
 
Idag skulle jag ha fått besök av mina fina. Dock är det snorigt på alla fronter, och dom är hemma. Stackarna!
Jag håller tummarna för att jag kan få träffa dom på onsdag!
 
Helgen bjöd på sol och krisp. Lökplantering och handling. Skönt å ha fixat veckans inköp redan på söndagen.
Matsedeln är klar och det är bara att följa. Uppifrån och ner.
Dessutom har huset fått nya fönster.
Dom små fönstren i garderoberna och toaletten var såååå dåliga. Bara enkelglas gjorde att det blev kallt och ordentligt med kondens, vilet inte är optimalt.
Det visade också de uttagna rutorna... Murket!
Dock är dom sparade, jag ska slipa av dom och sätta foton där i :)
 
Tvättmaskinen har gått varm, diskmaskinen lika så. Iland känns det som om vi bedriver ett hotell med helpension...

Bloggar

Oviktigt? Kommentera
en del av mina kompisar följer mängder av bloggar. Jag har också provat, men kommer på mig själv när jag måste läsa ikapp flera dagar... Så jag ger oftast upp. 
Dock har jag dom senaste månaderna förjt en.
103 åriga dagnys blogg. Om livet och dess upp and downs.
Fina bilder på henne själv och allt annat trevligt taget av en fotograf som hon benämner min vän fotografen.
 
JAg önskar att jag kunde se livet som hon gör, och kanske hålla den här bloggen vid liv i 60 år! till. Då är jag 100 :)
 
Jag började skriva när sonen hade det som jobbigast i skolan. Skrev av mig. Som så många anda.
Sidan har ändrat sig över tid, det ser jag när jag läser. Tyvärr finns inte mina allra första inlägg ungefår 3 år kvar, då jag bloggade på MSN¨s egen blogg.
Kanske skulle jag be nån hacker plocka fram dom inläggen. För jag är helt övertygad om att dom seglar runt i cybervärlden, om än långt bort.
 
Idag skulle jag ha fått besök av mina fina. Dock är det snorigt på alla fronter, och dom är hemma. Stackarna!
Jag håller tummarna för att jag kan få träffa dom på onsdag!
 
Helgen bjöd på sol och krisp. Lökplantering och handling. Skönt å ha fixat veckans inköp redan på söndagen.
Matsedeln är klar och det är bara att följa. Uppifrån och ner.
Dessutom har huset fått nya fönster.
Dom små fönstren i garderoberna och toaletten var såååå dåliga. Bara enkelglas gjorde att det blev kallt och ordentligt med kondens, vilet inte är optimalt.
Det visade också de uttagna rutorna... Murket!
Dock är dom sparade, jag ska slipa av dom och sätta foton där i :)
 
Tvättmaskinen har gått varm, diskmaskinen lika så. Iland känns det som om vi bedriver ett hotell med helpension...