Har jag
kapitulerat?
chanserat?
degraderat?
Vi har alltid pratat massor. Tillsammans med barnen, med varandra. Nu för tiden, det senaste året kanske tycker jag att det är tyst. Tystare än vad det någonsinn har varit när vi äter tillsammans, eller föralldel åker bil eller är ihop.
Vad beror det på?
Har vi pratat slut på allt? Det kan väl ändå inte vara möjligt..
Har våra gemensamma saker att prata om försvunnit?
Måste vi skaffa oss i familjen ett gemensamt intresse?
Eller måste jag som mamma vässa mig och samla på samtalsämnen?
Middagarna som när barnen var mindre tog lååång tid, är idag nere på 15 minuter innan alla har försvunnit från bordet.
Kanske är det så. Kanske är det helt normalt, att det vid bordet är knäpptyst, och man bara hör knastret från allas tuggande?
Jag klarar av tystnad, absolut, men jag tycker detta fenomen är skrämmande. Har vi verkligen ingenting att säga till varandra längre??
En annan sak som upptagit mina tankar en tid är detta med bekräftelse. Varför lägger jag ut bilder på mig själv? Förväntar jag mig att någon ska tycka att jag ser bra ut?
Varför "taggar" jag mig på vissa ställen och inte på andra. Är det för att jag minsan vill visa dom som eventuellt tittar på min profil eller mitt insta att jag också ÄR på olika ställen? Att jag inte är så tråkig som man skulle kunna tro? Att jag också har råd att frottera mig på svindyra platser. Att jag förväntar mig någon slags feedback?
Jag är oftast brutalt ärlig, och i detta avseende kan jag också vara helt ärlig när jag säger att jag faktiskt inte bryr mig om hur många som gillar det jag skriver eller lägger ut. Så¨varför gör jag det då??
Jag vill bara visa värden att jag gör det jag vill?? Eller??
Vem skulle jag vilja imponera på?
Jag har inget har inget bra svar....
Gårdagskvällen tillsammans med grannarna slutade sent, och i morse var jag hes av allt skrattande.
Maten som Tu bjöd på visade vilken fantastisk kock hon är!
Nästa gång får det allt bli halv åtta på Åsbacken :)