envanliganna

kom dom. Funderingarna. Tankarna på vad jag som mamma är kapabel till. Vad jag som mamma egentligen kan åstadkomma. Vad jag som mamma tål.

Bergochdalbana har de senaste åren varit mitt mellannamn. Känslor som ger sken av att vara bra och enkla men på riktigt visar sig vara sotsvarta och alldeles bedrövliga.

Jag har åkt med. Kastats fram och åter, och nu funderar jag på om inte jag också åker på denna bana med mina egna känslor..

Det är inte lätt att prata om vare sig känslor eller kärlek. Om man ska tro alla erfarna visa människor. För min del tycker jag inte att det är så svårt. Inte när det gäller mig själv. Det handlar bara om att hitta någon som orkar lyssna.

Cytologiprov... Är det en känsla? Nej, såklart det inte är, det är en undersökning, ett prov.

Fast känslan av att ha en främmande kvinnas händer och instrument inuti.... Skumt.

Känslorna kommer där, tankar som kanske alltid finns där.

Ett stick, ett obehag som inte går att ta på. En känsla.

Känslan av att sakna någon

Känslan av att vara behövd

Känslan av att vara omtyckt

Känslan av dåligt samvete

Känslan av att höra till

Känslan av att vara bra på det jag gör

Känslan över att vara otillräcklig på många sätt, som mamma, kompis, vän fru, dotter sonhustru you namne it.

Är det depressionsgenen som gör sig påminnd och vill upp till ytan?

Troligtvis

M E N 

Jag ger just dom här känslorna ett par dagar, så lovar jag att vara på banan snart igen