envanliganna

nya tag
nya ideer
nya förutsättningar

Mitt inre sätts i gungning när dottern konfronterar mig med sina känslor. Jag funderar på min roll som mamma. Hur den har varit. Jag vet hur ur mitt perspektiv, och har fått glimtar ur dotterns. Igår kom ytterligare glimtar. Eller kanske ska jag kalla det förstoringar?
Tvivlet lät som vanligt inte vänta på sig.
Tårarna som jag har gråtit under det gångna året kan snart inte mätas. Jag undrar hur mycket gråt en människokropp kan producera? Tar det aldrig slut?
Finns det ingen gräns?
Är det kanske så att ju mer jag gråter ju mer produceras det?

Ibland undrar jag om det bara är skuggan av den gamla Anna kvar??