Nostalgi eller vemod?
Bilen styrde till Lindesberg i går. En väg som jag har åkt massor med gånger. Ett överslag säger att det på 13 år blir 6760 gånger.
Inte illa..
När den här bilen som sällan har åkt den sträckan tar mig dit ser jag bara ett stort vägbygge. Det ska bli jättefin väg! Va bra.
Det som förvånar mig är att arbetet inte har en enda arbetare. Inte en enda. Allt står stilla. Naturligtvis ska vägjobbare också vara lediga, men finns det inet en enda arbetande människa som kan göra nånting för att det åtminstånde kan se ut som det jobbas??
Väl på plats framför det hus där jag gått in minst lika många gånger som bilen tagit mig dit tittar jag som vanligt upp mot höger och ser "min" gamla avdelnings fönster gapa tomma. Väl inne är det mina forna kollegor som är inringda för att tömma avdelningen helt. Allt ska bort. ALLT!
Hyllor, pennor, skåp bestick. ALLT
För här ska kirugens avdelning 4 under vilda protester flytta in. För nu ska här göras mycket med mera massor av planerade operationer, knä-höftplastiker så ortopeden måste ha större lokaler.
Katching! En kassa ko..
Men vad har hänt med gamla femman?
Ihopslaget med avdelning ett och två. Alltså tre medicinavdelningar i ett. Lite lite kan tyckas, men personalen finns inte. Nu hörde jag iofs att det planeras att öppna några platser på tvåan igen! HURRA va bra.
Nu var det två ansikten jag kände igen när jag kom in, eller tre för att vara exakt. Det som skrämmer mig är oviljan hos personalen när jag kommer och ställer mig i dörren. Jag blir betraktad som om jag kommer från en annan planet.
Visst dom vet inte vem jag är och jag förväntar mig inget översvallande hälsningssenario. Men jag hade kunnat vara en anhörig.
Om jag som anhörig blir bemött av tre par ögon, någa ett par, som tittar upp från sin mobilskärm för att inte kosta på sig ett HEJ, DÅ skulle det ta hus i det berömda helvetet.
Men va fan
Jag skäms för min yrkeskategori!
OM du är färdig med mrgonens sysslor så sitt för helsike inte med mobilen. Och absolut inte där det syns..
Kanske är det så att du hela morgonen har sprungit och detta är första gången sedan kl 7 du sitter, iså fall ber jag om ursäkt för mitt uttalande, men jag tror inte att det var så. Tyvärr..
Oangagerade medarbetare, en fara för våra patienter. Vi får mer och mer hjälp med saker som våran kompetens inte behövs för och då bore rimligtvis den tiden kunna användas till patientnära insatser. Är det inte så det är tänkt?
Bara en reflektion och en inblicksbild..
Nu är ju inte detta ett senario som är unikt, utan finns på alla ställen inom alla områden i hela landet, kanske hela världen. Så det är inget personligt påhopp, eller kanske lite..
Nu säger jag inte att JAG på nåt vis är bättre, men lite stolthet för att visa vilken kunskap vi som uskor besitter. Våga ta arbetsuppgifter tillbaka som en gång i tiden var våra, och som syrrorna gladeligen skulle bli av med.
För att klara av sånna skaer måste jag upprätta en relation. Visa att jag kan och framför allt VILL!
Fruntimmersveckan är över för den här gången, och det blev inte så mycket regn som jag befarade. Agnes och Kerstin hade namnsdag den sista dagen och jag firade dottern genom att baka bullar. På en liter.. VÄLDANS va mycket det blev..