envanliganna

Många människor i min omgivning utvecklas inte i den grad dom själva vill. Detta leder till osäkerhet och tristess som visar sig genom bitterhet och irritation. Varje gång blir jag lika förvånad över att vixna människor inte förstår sig själva bättre. Att vuxna människor inte gör nånting åt sina situationer. Det lilla man kan påverka KAN man påverka så livet känns lärare att leva. 

 

Samma sak i ett förhållande vi båda är ansvariga för våra egna situationer våra egna utvecklingar. 

Annars blir det tristess och irritation även här. 

Jag retar mig hyfsat mycket på mannenimittliv, och tycker att han inte tar hand om sig. Jag har nog trott att det är nån slags åldersrelaterad kris. Tills i tisdags när kusin T öppnar mina ögon på ett brutalt sätt genom att påstå att det kanske är jag som har nån noja. 

JAG? 

Vafalls...

Men ju mer jag funderar, ju mer inser jag att denna unga kloka kvinna har rätt. 

För jag kan bara ändra på mig själv. Kan bara ändra mitt eget sätt att se på saker, på mig OCH på mannenimittliv. Å visst blir ett förhållande annorlunda efter 19 år som gifta och 26 år som sambor. 

Som ett gummiband som sträcks och fjädrar tillbaka 

 

 

Vi tar bilen till vännerna i Astad och ses över en midsommarlunch. Enkelt. Den största anledningen är att få träffas. Få prata och umgås. 

Jag trivs i deras sällskap. Det har jag alltid gjort, men även här är förhållandet som ett gummiband. Närmare 20 år av vänskap, allt som vi har delat och gått igenom tillsammans!

Två familjer med olika förutsättningar olika vanor och behov. Samma eller väldigt lika värderingar. 

Ändå eller kanske trots det blev det några år av tystnad och ickesamvaro. 

Känslan när allt börjar läka och vi återigen är på samma våglängd och med förnyade krafter återupptar den så saknade vänskapen!

 

 

Se bilderna HÄR