Livet
Kanske är inte det så upphetsande. Vare sig åt det roliga eller tråkiga hållet. Men det är så det ser ut här.
Jobbet har varit ett inferno av vakanta pass, eftersom så många är sjuka.Både patienter och personal. Alla hjälps åt. Extrapass och semestrar som flyttas på.
Födelsedagar som firas, presenter som köps och mormor som behöver tillsyn och sällskap.
Som vanligt är det inte ett dugg synd om mig, men det börjar kännas lite mycket.
Kanske är det för att jag ser solen utanför fönstret. Vet att jag skulle behöva tvätta fönster, vara i solen, fixa ute, få barnen att inse att man inte blir blå av solljus....
Höst depression, är för mig bara ett ord från ordlistans D spalt. Våren däremot tycker jag är tyngre, justa av ovanstående anledningar.
Men med altandörren öppen och fågelkvitter som kommer in, vetskapen om att jag ska träffa P på fredag,vetskapen att det blir påskmat med släkten på påskdagen, att dottern åker till Stockholm, att sonen snart tar studenten, att mannenimittliv har fixat färdigt hallen och inte minst, vi är friska och har pengar i plånboken så ska nog den här våren också kunna läggas till handlingarna om ett par månader. Eller va?