Vad häder
med en människa i chock. En människa som ständigt är orolig. Inte så att det är ångest oro, utan vanlig enkel oro.
Jag tittar igen om mina flöden på sociala medier och inser att den glada positiva flexibla Anna har gått i ide.
Allt handlar om oro, och rädsla. Tankar om att inte räcka till.
Det är vad som har hänt med mig. Allt handlar om Dottern och hennes mående. Hennes bra stunder och mindre bra stunder.
Jag måste, MÅSTE lära mig hantera bergochdalbanan som jag åker i många gånger varje dag.
Vanligtvis är just bergochdalbana min favorit atraktion, men den här sortens åkatraktion är inte lika angenäm.
Jag måste alltså lära mig att inte bli euforisk för att nästa stnd åka ner i spökhålet.
Lättare sagt än gjort.
Jag försöker och försöker.
Nu när våren är i antågande hoppas jag att jag lyckas lite bättre.
Kanske är det så att jag håller på att bli bättre :) Låt oss hoppas det!
Låt mig bli bättre på att vara i stunden.
DET är förövrigt något jag har varit bra på förut.
Att se vänner på socialamedier lägga ut bilder på lyckliga stunder gör mig glad. Speciellt om jag vet att dagarna är kaos och bedrövelse. Då vet jag att vederbörande iallafall hade ett uns av glädje den dagen. Att vederbörande levde i just DET nuet.
Just det här med att lägga ut bilder är nog annars det som sprider mest osäkerhet och frustration. Att se någon annan lyckas, att se någon annan dricka en kopp kaffe, att se några vänner fika tillsammans. Detta kan också ge en förvånandsvärd prestationsångest över att JAG inte har det så bra.
Att lära sig att se bakom.
Svårt
I vilket fall som helst har dottern och jag idag på morgonen lyckats med konststycket att baka bullar, limpor och mockarutor, och klockan är ännu inte halv 11!
Jag kallade det kreativt, men fick då en rättelse av dottern, och en ordentlig förklaring av vad ordet egentligen betyder. Så nu säger jag att va var väldigt PRODUKTIVA
Rätt ska vara rätt!
I alla fall så har vi haft en bra morgon/förmiddag i köket och det är DET som räknas!