2 år 7 månader 10 dagar
Två snabba tryck på dörrklockan och jag kan fortfarande höra dina steg innanför dörren. Höra hur du sakta vrider om låsvredet och ser hur du öppnar en liten springa, som blir en öppen dörr när du sägen Anna! men den där förväntansfulla rösten.
Jag hör fortfarande tonläget på din röst när du precis som alltid säger, Kom in, men åh va fin du är idag.
Du tar kassen ur imin hand och ställer den på bänken. Tittar ner i den med den där blicken som vet att det är nånting gott där i.
Kaffe å bulle vid köksbordet, som såå många gånger. Kanske ett ljus på bordet. Du gillade inte tända ljus.
Men med varsin kaffemugg.
Stopp stopp stopp, inte mer
De sista månaderna hemma när hela din värld hade snurrat till sig var vårt stående skämt att jag frågade om du skulle ha mjölk i kaffet!
Samma svar och fnysning, varje gång.
Dusch, rena kläder och en påtår.
Bananer i skafferiet med veckodagarna på. Allt för att du skulle komma ihåg.
Jag ser dig framför mig, sittande på stolen som alltid stod snett. Almanackan ovanför. Den i trä med en gubbe, som hade ett snöre med en kula på. Ett flytt för varje dag.
Idag hade du tyckt att vädret var förskräckligt. Regn och rusk.
När jag kom upp med jackan blöt av regn och kalla händer var din första fråga om jag hade tappat mina vantar.
Precis som när jag var liten.
Nu kommer helgen när vi ska minnas våra avlidna nära och kära. Tända ljus och smycka gravarna.
Vad är det som säger bara då? Ingenting.
Idag var det en ypperlig dag att sitta på kyrkogården och låta tårarna blanda sig med regnet
Jag älskade dig så mormor. Min fina trygga mormor
