Jobb
när det är som bäst.
Hektiskt, stressigt, plockigt ovisst..
Att på tre pass i rad jobba så adrenalinet pumar, känna tillhörigheten med mina arbetskamrater, få uppskattning och beröm. Se att VI klarar det tillsammans! Sköna känslor.
Vem sa att vården är tråkig? Enformig?
Att släpa fötterna till bilen för att dunsa ner och inse att jag bara har kissat en gång på hela passet.. Dom som känner mig VÄL vet att detta, just detta är ett tecken på att jag har fullt upp. För det går nämligen inte.... Fast just i detta fall var det möjlligt edtersom vätskeintaget var kraftigt begränsat.
M E N
det är inte synd om mig, nejnej. Jag trivs som fisken i vattnet!
Att sen få dunsa ner hemma i soffan, eller som i går hos mormor är uppskattat på ett sätt som det inte är så många gånger annars..
Igår mötte jag en bekymrad mormor. Bekymrad över saker hon inte längre har kapacitet att förstå sig på. Vi pratade lite och skrattade åt tokigheter som blir. Trätte över att hennes termostat i duschen går bananas, strumpbyxor som blir till halterneck linne också.. Gladde oss över hemvårdstjejerna/killarna som hon tycker om. Funderade över varför detl åg 12 köttbullar i hennes matlåda, men bara en lten klick makaroner, och varför makaronerna var vita och inte gula.
En vanlig stund med mormor och mig alltså.
När jag gick kändes det som om hon var lite bättre till mods, och jag lovade att komma snart igen. Vilket jag såklart gör! Minst en gång i veckan..
I´ts pay back time för ALLT hon har gjort för mig. Kan jag då förgylla hennes dagar en stund så gör jag gärna det.