envanliganna

Jag är densamma som jag alltid varit. Jag hoppas och tror att människorna runt mig är dom samma dom med. 

Fast jag vet att det inte riktigt är så. Den här pandemin som vi befinner oss k gör saker med människor. 

Oavsiktligt blir man bitter snarstucken och tveksam. Rädd förtvivlad och arg. 

Kanske beter man sig inte mot sina medmänniskor som man brukar eller för den delen bör. 

Jag tillhör säkerligen en av alla de som har förändrats trots att jag inte tror och tycker det själv. 

Hur det än är så hittar jag mina egna vägar att gå, mina egna  solar i tillvaron. Nya stigar att gå på. Nya skor att gå i. Nya böcker att njuta av. 

Glädjen i att vara farmor, att mitt lilla godis inte är blyg för mig. Att hon kastar sig runt min hals och vill vara med mig. Så önskar jag att det ska fortsätta vara. Jag ska jobba för det!

Glädjen i att möta en gammal vän på promenaden. En vän som är stabil och trygg när det blåser. Som är gammal och klok!

Grillen ska tändas i morgon, för M som fyller år. Solen ska skina och det blir toppen. 

Paketet är inslaget och klart, Blomman fixad.