När nånting kommer emellan
Återigen stänger Sverige ner. Trist förjävligt men tydligen nödvändigt. När befolkningen inte förstår allvaret. Eller det gör man nog, men när man i te har någon drabbad kommer inte allvaret tillräckligt nära.
Jag tror det behövs att någon i ens omedelbara närhet blir döende för att det ska gå in.
Nu är det som det är, och jag väljer att göra det bästa av det som är nu. Tillfälle att lära sig använda den digitala tekniken på ett nytt sätt kanske.
Jag har legat i detta virus i litet mer än en vecka och karantänens käftar släpper mig ut ur sitt grepp i morgon.
Ett nytt sätt att se på livet, och dess små saker har funnit en ännu större plats i mitt medvetande.
Jag har också blivit varse hur olika människor reagerar. Jag har för länge sedan slutat bli förvånad, trodde jag. Men jag hade fel.
Jag är fantastiskt tacksam och glad över sms samtal och meddelanden. Framför allt när detta startade.
Jag är lika glad för allas varma hälsningar. Min pappa har ringt eller messat mig varje dag sedan han fick reda på hur det var ställt. Mina chefer har nästan varit lika duktiga på att uppdatera sig.
Mannenimittliv har klarat sig, kanske kan det bero på att när jag testade positivt flyttade upp på övervåningen? Jag hoppas och vill tro det.
Trots att jag jobbar med det jag gör, att jag vet hur man ska bete sig och har följt riktlinjer så blev det så här. Det känns som om jag blir blivit utpekad varje gång det rapporterats om nya smittade.
Jag VET att det inte är så, men känslan finns. För jag HAR skött mig! Jag har sett alldeles för mycket elände för att inte göra så!
Nu tittar jag framåt och känner sån tacksamhet för att jag klarade mig lindrigt undan, och för att jag kan börja jobba på söndag igen!
