Sitter och följer TV 4´s underbara programserie om människorna som ska tävla i USA. Tårarna rinner när jag ser glädjen i allas ögon, och hela korppshållning. Kanske är det avundsjuka, eftersom jag aldrig har varit i USA, och skulle vilja åka dit!
 
Helgen tillbringades i Skåne med svärföräldrarna och mannenimittliv. Vi har ätit fantastiskt gott på ett Gästis. Sett årets äppeltavla avtäckas. Gått rundvandring på Kiviks Musteri. Kollat Tylö Sand och köpt massor med god ost på Falköpings ost.
Så många mil i bil, men mycket prat och god mat.
 
Minnen som salmas, upplevelser som sparas på hårddisken
 
 

Special Olympics

Oviktigt? Kommentera
Sitter och följer TV 4´s underbara programserie om människorna som ska tävla i USA. Tårarna rinner när jag ser glädjen i allas ögon, och hela korppshållning. Kanske är det avundsjuka, eftersom jag aldrig har varit i USA, och skulle vilja åka dit!
 
Helgen tillbringades i Skåne med svärföräldrarna och mannenimittliv. Vi har ätit fantastiskt gott på ett Gästis. Sett årets äppeltavla avtäckas. Gått rundvandring på Kiviks Musteri. Kollat Tylö Sand och köpt massor med god ost på Falköpings ost.
Så många mil i bil, men mycket prat och god mat.
 
Minnen som salmas, upplevelser som sparas på hårddisken
 
 
kom dom. Funderingarna. Tankarna på vad jag som mamma är kapabel till. Vad jag som mamma egentligen kan åstadkomma. Vad jag som mamma tål.

Bergochdalbana har de senaste åren varit mitt mellannamn. Känslor som ger sken av att vara bra och enkla men på riktigt visar sig vara sotsvarta och alldeles bedrövliga.

Jag har åkt med. Kastats fram och åter, och nu funderar jag på om inte jag också åker på denna bana med mina egna känslor..
Det är inte lätt att prata om vare sig känslor eller kärlek. Om man ska tro alla erfarna visa människor. För min del tycker jag inte att det är så svårt. Inte när det gäller mig själv. Det handlar bara om att hitta någon som orkar lyssna.

Cytologiprov... Är det en känsla? Nej, såklart det inte är, det är en undersökning, ett prov.
Fast känslan av att ha en främmande kvinnas händer och instrument inuti.... Skumt.
Känslorna kommer där, tankar som kanske alltid finns där.
Ett stick, ett obehag som inte går att ta på. En känsla.

Känslan av att sakna någon
Känslan av att vara behövd
Känslan av att vara omtyckt
Känslan av dåligt samvete
Känslan av att höra till
Känslan av att vara bra på det jag gör

Känslan över att vara otillräcklig på många sätt, som mamma, kompis, vän fru, dotter sonhustru you namne it.

Är det depressionsgenen som gör sig påminnd och vill upp till ytan?
Troligtvis
M E N 
Jag ger just dom här känslorna ett par dagar, så lovar jag att vara på banan snart igen


Från ingenstans

Oviktigt? En kommentar
kom dom. Funderingarna. Tankarna på vad jag som mamma är kapabel till. Vad jag som mamma egentligen kan åstadkomma. Vad jag som mamma tål.

Bergochdalbana har de senaste åren varit mitt mellannamn. Känslor som ger sken av att vara bra och enkla men på riktigt visar sig vara sotsvarta och alldeles bedrövliga.

Jag har åkt med. Kastats fram och åter, och nu funderar jag på om inte jag också åker på denna bana med mina egna känslor..
Det är inte lätt att prata om vare sig känslor eller kärlek. Om man ska tro alla erfarna visa människor. För min del tycker jag inte att det är så svårt. Inte när det gäller mig själv. Det handlar bara om att hitta någon som orkar lyssna.

Cytologiprov... Är det en känsla? Nej, såklart det inte är, det är en undersökning, ett prov.
Fast känslan av att ha en främmande kvinnas händer och instrument inuti.... Skumt.
Känslorna kommer där, tankar som kanske alltid finns där.
Ett stick, ett obehag som inte går att ta på. En känsla.

Känslan av att sakna någon
Känslan av att vara behövd
Känslan av att vara omtyckt
Känslan av dåligt samvete
Känslan av att höra till
Känslan av att vara bra på det jag gör

Känslan över att vara otillräcklig på många sätt, som mamma, kompis, vän fru, dotter sonhustru you namne it.

Är det depressionsgenen som gör sig påminnd och vill upp till ytan?
Troligtvis
M E N 
Jag ger just dom här känslorna ett par dagar, så lovar jag att vara på banan snart igen


Bestämde dottern och jag att vi skulle åka till farmor. På vägen hem från kusin T och underbara barn ringer vi och sjunger för farmor. Besvikelsen i rösten gick inte att ta miste på när vi sa att vin inte kommer. Såi Rejmesrondellen bestämmer vi oss för att fortsätta på riksväg 50 1 timma och en kvart för att vara där.
Glädjen och förvåningen :)
Glädjen över att hon dagen till ära kände igen dottern på en gång.
Smörgåstårta, kaffe och skratt. Vimsiga farmor..
Vänsterarmen i lila gips...
Ser man på, den harde hamnat under vid ett fall för några veckor sedan.
 
 
Nästa gång vi åker ska vi rensa skafferiet.. Det har dotten lovat
Spännande.
Dessutom ska vi ta en vindssväng för att titta på lite kläder som Margot har tagit med hem för nästan 50 år sedan. KAnske finns där något som man kan ha som ett minne, eftersom kläderna förmodligen är aaaaningen små för oss alla.
 
Plankanutmaningen fortsätter som en våg över landet. Så även på Åsbacken.
Igår var det 2.30 som gällde.. Jag rasade i backen efter 2, så jag fick snällt göra om, medans sonen klarade gränsen galant. Jäklar va stark han är. Kahända kan en liten orsak vara att han är måååånga kilo lättare än mamma?
Jag stod förövrigt plankan framför spegeln här om dagen.
Det skulle jag inte ha gjort. Haha ett riktigt hängbuksvin!
 
Mannenimittliv och dottern har rymmt, och jag ska åka och jobba, så det är just nu riktigt lungt i det gula huset.

Hastig och lustigt

Oviktigt? Kommentera
Bestämde dottern och jag att vi skulle åka till farmor. På vägen hem från kusin T och underbara barn ringer vi och sjunger för farmor. Besvikelsen i rösten gick inte att ta miste på när vi sa att vin inte kommer. Såi Rejmesrondellen bestämmer vi oss för att fortsätta på riksväg 50 1 timma och en kvart för att vara där.
Glädjen och förvåningen :)
Glädjen över att hon dagen till ära kände igen dottern på en gång.
Smörgåstårta, kaffe och skratt. Vimsiga farmor..
Vänsterarmen i lila gips...
Ser man på, den harde hamnat under vid ett fall för några veckor sedan.
 
 
Nästa gång vi åker ska vi rensa skafferiet.. Det har dotten lovat
Spännande.
Dessutom ska vi ta en vindssväng för att titta på lite kläder som Margot har tagit med hem för nästan 50 år sedan. KAnske finns där något som man kan ha som ett minne, eftersom kläderna förmodligen är aaaaningen små för oss alla.
 
Plankanutmaningen fortsätter som en våg över landet. Så även på Åsbacken.
Igår var det 2.30 som gällde.. Jag rasade i backen efter 2, så jag fick snällt göra om, medans sonen klarade gränsen galant. Jäklar va stark han är. Kahända kan en liten orsak vara att han är måååånga kilo lättare än mamma?
Jag stod förövrigt plankan framför spegeln här om dagen.
Det skulle jag inte ha gjort. Haha ett riktigt hängbuksvin!
 
Mannenimittliv och dottern har rymmt, och jag ska åka och jobba, så det är just nu riktigt lungt i det gula huset.