med en människa i chock. En människa som ständigt är orolig. Inte så att det är ångest oro, utan vanlig enkel oro.
Jag tittar igen om mina flöden på sociala medier och inser att den glada positiva flexibla Anna har gått i ide.
Allt handlar om oro, och rädsla. Tankar om att inte räcka till.
Det är vad som har hänt med mig. Allt handlar om Dottern och hennes mående. Hennes bra stunder och mindre bra stunder.
Jag måste, MÅSTE lära mig hantera bergochdalbanan som jag åker i många gånger varje dag.
Vanligtvis är just bergochdalbana min favorit atraktion, men den här sortens åkatraktion är inte lika angenäm.
Jag måste alltså lära mig att inte bli euforisk för att nästa stnd åka ner i spökhålet.
Lättare sagt än gjort.
Jag försöker och försöker.
 
Nu när våren är i antågande hoppas jag att jag lyckas lite bättre. 
Kanske är det så att jag håller på att bli bättre :) Låt oss hoppas det!
Låt mig bli bättre på att vara i stunden.
DET är förövrigt något jag har varit bra på förut.
 
Att se vänner på socialamedier lägga ut bilder på lyckliga stunder gör mig glad. Speciellt om jag vet att dagarna är kaos och bedrövelse. Då vet jag att vederbörande iallafall hade ett uns av glädje den dagen. Att vederbörande levde i just DET nuet.
 
Just det här med att lägga ut bilder är nog annars det som sprider mest osäkerhet och frustration. Att se någon annan lyckas, att se någon annan dricka en kopp kaffe, att se några vänner fika tillsammans. Detta kan också ge en förvånandsvärd prestationsångest över att JAG inte har det så bra.
Att lära sig att se bakom.
Svårt
 
I vilket fall som helst har dottern och jag idag på morgonen lyckats med konststycket att baka bullar, limpor och mockarutor, och klockan är ännu inte halv 11!
Jag kallade det kreativt, men fick då en rättelse av dottern, och en ordentlig förklaring av vad ordet egentligen betyder. Så nu säger jag att va var väldigt PRODUKTIVA
Rätt ska vara rätt!
I alla fall så har vi haft en bra morgon/förmiddag i köket och det är DET som räknas!

Vad häder

Oviktigt? Kommentera
med en människa i chock. En människa som ständigt är orolig. Inte så att det är ångest oro, utan vanlig enkel oro.
Jag tittar igen om mina flöden på sociala medier och inser att den glada positiva flexibla Anna har gått i ide.
Allt handlar om oro, och rädsla. Tankar om att inte räcka till.
Det är vad som har hänt med mig. Allt handlar om Dottern och hennes mående. Hennes bra stunder och mindre bra stunder.
Jag måste, MÅSTE lära mig hantera bergochdalbanan som jag åker i många gånger varje dag.
Vanligtvis är just bergochdalbana min favorit atraktion, men den här sortens åkatraktion är inte lika angenäm.
Jag måste alltså lära mig att inte bli euforisk för att nästa stnd åka ner i spökhålet.
Lättare sagt än gjort.
Jag försöker och försöker.
 
Nu när våren är i antågande hoppas jag att jag lyckas lite bättre. 
Kanske är det så att jag håller på att bli bättre :) Låt oss hoppas det!
Låt mig bli bättre på att vara i stunden.
DET är förövrigt något jag har varit bra på förut.
 
Att se vänner på socialamedier lägga ut bilder på lyckliga stunder gör mig glad. Speciellt om jag vet att dagarna är kaos och bedrövelse. Då vet jag att vederbörande iallafall hade ett uns av glädje den dagen. Att vederbörande levde i just DET nuet.
 
Just det här med att lägga ut bilder är nog annars det som sprider mest osäkerhet och frustration. Att se någon annan lyckas, att se någon annan dricka en kopp kaffe, att se några vänner fika tillsammans. Detta kan också ge en förvånandsvärd prestationsångest över att JAG inte har det så bra.
Att lära sig att se bakom.
Svårt
 
I vilket fall som helst har dottern och jag idag på morgonen lyckats med konststycket att baka bullar, limpor och mockarutor, och klockan är ännu inte halv 11!
Jag kallade det kreativt, men fick då en rättelse av dottern, och en ordentlig förklaring av vad ordet egentligen betyder. Så nu säger jag att va var väldigt PRODUKTIVA
Rätt ska vara rätt!
I alla fall så har vi haft en bra morgon/förmiddag i köket och det är DET som räknas!
Det har varit viktigt för oss hemma att barnen har behandlats rättvist, det tror jag alla föräldrar skriver under på. Dock kan det omöjligt vis vara en millimeterrättvisa, och det har våra barn fått med sig.
Men om jag tittar på rättvisan mellan mig och mannenimittliv och hemmasyyslor, kan jag inte påstå att det är någon som helst rättvisa. 
Jag hör så många som säger att deras män inte gör si, eller så. Inte hämtar här, eller tvättar där. 
Jag känner inte igen mig
I Familjen/Lindkvist AB är det mannen som gör mest.
Kanske inte tar mest ansvar alla gånger, men utför största tyngsta delen i alla hemmets ansvarsområden, nästan.
Försäkringarna
Lånen
Elavtalen
Vattenavläsningarna
Ombyggnationerna
Bilarna
Trädgården
Är dom områden där jag är helt lost, och han är den som sitter i förarsätet.
Fortsättningsvis 
slänger han i tvätt när tvättstugan är full
fixar maten
handlar
städar
och hjälper barnen med diverse saker som jag inte har koll på.
OCH
driver ett eget företag
 
Vad är det då kvar till mig kan man undra?
Kanske är det huvudansvaret för 
tvätt
klädinköp
sociala kontakter
koll på födelsedagar
mathandel
 
Slutsatsen är att i våran familj kan jag inte påstå att det är HON som har bäst koll på sakerna, eller att det är HON som utför om flesta sysslorna hemma.
Kanske när barnen var små att det var jag som hade ett större ansvar vad gällde dagis, skola och saker som handlade om det, men även detta var vi tvungna att dela på eftersom jag alltid har jobbat skift.
 
Så om jag klagar på min man så är det inte för att han inte utför något här hemma, eller något som är relaterat till det.
DÅ är det något annat

Är det rättvist?

Oviktigt? Kommentera
Det har varit viktigt för oss hemma att barnen har behandlats rättvist, det tror jag alla föräldrar skriver under på. Dock kan det omöjligt vis vara en millimeterrättvisa, och det har våra barn fått med sig.
Men om jag tittar på rättvisan mellan mig och mannenimittliv och hemmasyyslor, kan jag inte påstå att det är någon som helst rättvisa. 
Jag hör så många som säger att deras män inte gör si, eller så. Inte hämtar här, eller tvättar där. 
Jag känner inte igen mig
I Familjen/Lindkvist AB är det mannen som gör mest.
Kanske inte tar mest ansvar alla gånger, men utför största tyngsta delen i alla hemmets ansvarsområden, nästan.
Försäkringarna
Lånen
Elavtalen
Vattenavläsningarna
Ombyggnationerna
Bilarna
Trädgården
Är dom områden där jag är helt lost, och han är den som sitter i förarsätet.
Fortsättningsvis 
slänger han i tvätt när tvättstugan är full
fixar maten
handlar
städar
och hjälper barnen med diverse saker som jag inte har koll på.
OCH
driver ett eget företag
 
Vad är det då kvar till mig kan man undra?
Kanske är det huvudansvaret för 
tvätt
klädinköp
sociala kontakter
koll på födelsedagar
mathandel
 
Slutsatsen är att i våran familj kan jag inte påstå att det är HON som har bäst koll på sakerna, eller att det är HON som utför om flesta sysslorna hemma.
Kanske när barnen var små att det var jag som hade ett större ansvar vad gällde dagis, skola och saker som handlade om det, men även detta var vi tvungna att dela på eftersom jag alltid har jobbat skift.
 
Så om jag klagar på min man så är det inte för att han inte utför något här hemma, eller något som är relaterat till det.
DÅ är det något annat