envanliganna

har sedan barnen varit små blivit en viktig del i familjens agenda.

Ju äldre barnen blir, destå mindre viktigt känns det för dom att bli firade av släkt och vänner, medans jag fortfarande lever kvar i grejen att alla ska firas storslaget varje år, vare sig man vill eller inte.

T

Har fått kapitulera när det gäller delar av våran familj.

Dottern har inte det behovet. Inet mannen heller, kanske inte heller sonen, men jag har inte frågat honom.

Konflikt blir det av detta.

 

Jag TROR så mycket. Jag vill så mycket, säger dottern... Alla vill inte ha det som du.

Nej, jag vet.

Igår firade vi iallafall en 25 åring. Hurra!

Precis som vanligt fick det mig att fundera över min egen 25 års dag.

Jag var höggravid med dottern, och hade en 1.5 åring snoendes kring benen. Visst kalasade vi. Lungt och sansat..

 

Mina bröder är ju så mycket yngre än mig så vid det till fället var dom 6 och 8 år. Så här i efterhand har jag varit för hård och stelbent även här.

JAg krävde att de små sötnosarna till bröder skulle klä sig representativt. Alltså inga slafsiga joggingbrallor å tshirt. Och visst, dom var så fina. Mamma klädde upp dom :)

När våra barn blev ungefär lika gamla hade jag samma förväntningar på dom va gäller kläder och det gick bra, men ju större ungar destå mer krig.

Så nu när vi ska nånstans säger jag till framförallt sonen att ialla fall ta ett par hela jeans.. Jag får passa mig för att säga ett par snygga, för då kommer han i dom som jag knappast törs tvätta, eftersom dom hotar att falla i 1000 bitar.

Men när allt kommer omkring. Vad spelar det för roll.

Egentligen?