envanliganna

Att leva campingliv passar mig bra. Liten yta, var sak på sin plats. 

Diska tillsammans med alla andra, duscha med massa okända människor i små bås, sitta på toa på rad. 

Det här gör mig ingenting. 

Jag hade för länge sedan en jobbarkompis som var campingvan. Men hennes absolut värsta var att gå på toa med okända människor. 

Hon bajsade inte förrän hon kom hem. Var dom ute länge så gick ju inte det, så då var det nattliga toabesök som gällde. När ingen annan kunde tänkas besöka samma bekvämlighetsinrättning. 

Dock misslyckade detta med gärna mellanrum  när nån sent hemkommen gäst rumlade in. Hon beskrev som att rumpan vart som ett litet russin, och så var det bara att ta sin lilla necessär och gå tillbaka till husvagnen och hoppas på att natten efter skulle bli lugnare. 

Jag tror att jag skrattade lika mycket åt hennes historia som jag gjorde när en annan av mina jobbarkompisar berättade om den gången hon skulle ta bort hår vid bikinilinjen. 

Hon smetade på nån creme och satte sig vid datorn. Efter en stund ställer hon sig i duschen och HELA kisstofsen åker ner i avloppet. 

Jag skrattade den dagen så tårarna sprutade. 

Och idag när jag sitter på toa tillsammans med några andra på campingen skrattar jag högt för mig själv när jag tänker på dessa två kvinnor. 

Gekås har fått mycket av familjen Lindkvists pengar denna helg och vi är på hemväg med hur många kassar som helst. 

Sällskapet har våra campingkompisar stått för och som vanligt har vi skrattat så husbilen skakat. Ätit god mat och sovit som grisar. Iallafall 2/4 av oss