100 %
MEN det är en himla påfrestning att alltid vilja ge 100. Speciellt när jag känner att jag skulle behöva ge lite til. Vara hos en patient en stund till, hjälpa mina arbetskamrater lite till.
Därför kallar M mig för jagskabara.
Men Jag ska ju bara... Kommer snart
När jag dessutom ska räcka till hemma där jag FAKTISKT ska ge allt brakar det oftast.
Men inte idag
300 på jobbet, 150 hemma och jag skulle gott kunna vila mig veckan ut. Men se det går inte..
Den person som aldrig satt sin fot på en akut vård avdelning i magsjuke tid har inte en susning om vad det är vi tvingas göra. Därför blir jag ledsen när vi får höra att vi kan göra bättre... det kan vi, men inte just nu.
NU är det primära att alla patienter är torra från spyor och diarre o kiss. Att alla patienter som kan äta är mätta. Att dom svårast sjuka blir vända på.
Mobelisering måste vänta!
Fast alla värnar om sin lilla bit. Sjukgymnasterna om att patienten ska träna, arbetsterapeuten att patienten ska tvätta sig själv. Dietisten att patienten sk få i sig tillräckligt med kalorier. Omvårdnadspersonalen att patienten är torr.
Lösningen heter TEAMARBETE
Att vi alla ser varandras uppgifter som viktiga, att vi måste se till det mest basala i en stressad tung situation.
Jag hoppas att alla ni som funderade på att klaga hade besökt oss idag.
När fyra uskor och tre syrror springer som skollade ollon med bajsiga blöjor, kräkpåsar och hinkar. När resterande två försöker ta hand om dom som fortfarande är friska, delar mat och passar upp med material till dom som jobbar på dom sjuka salarna.
Idag skulle sjukhusets/ landstingets högdjur kommit förbi.....
Va duktiga vi var idag. ALLA!!! Det blev kväll i dag med även om det inte kändes så. Och vet ni vad, i morgon är en annan dag
Värre blir det inte. Tror jag