När
slutar en mamma att oroa sig? Finns det någon förälder som upphör med det?
Jag tror inte det. Min oro eller min omtänksamhet eller medmänsklighet jag vet inte hur jag ska sätta ord på den känslan.
Ju äldre mina barn blir, blir såklart sakerna som jag prat mig/funderar över andra. Kanske mindre.
Jag HAR lovat mig själv att försöka låta bli men det är inte så lätt. Men jag tycker att jag lyckas väldigt bra i perioder. Fast det behövs inte nånting stort eller allvarligt innan mina funderingar får bränsle och sätter fart.
Medvetna val måste jag jobba ännu mera på för att ta kontroll över.
Igår var det så dags för att påbörja min tvåveckors period på TIVA. En annorlunda värd mot världen på utbildningscentrum.
Annorlunda så tillvida att jag jobbar nära mina arbetskamrater, nära patienten. Återigen gör jag det jag känner ger mig allra mest.
Solen lyser och när jag satte mig på altanen i snön hörde jag droppet från taket. Snödropparna tronar vid söderväggen. Det ÄR det här som får mig att tycka så mycket om jobbet som skiftarbetare. Lediga förmiddagar, samarbete kramar och tacksamma blickar
från anhöriga!
Känslan av att på riktigt göra skillnad.
Jag kanske gör skillnad när jag pratar och inspirerar också, men på ett annat plan.
OS pågår för fullt och jag är glad för dom fina insatser de svenska atleterna åstadkommer. Full av beundran ser jag skidskyttarna kämpa mot vindar och mjölksyra, curlingspelare taktik slå sina stenar och jag ser fram mot att se tre respektive femmilen
på längdskidor.
